Stora Skuggan – Silphium

Stora Skuggan – Silphium

Stora Skuggan är ett nischat parfymmärke från Stockholm. Per idag har de släppt fyra dofter:

  • Fantome de Maules (2015)
  • Mistpouffer (2019)
  • Moonmilk (2017)
  • Silphium (2017)

Skaparna bakom dofterna är Tomas Hempel och Olle Hemmendorff. Två kreatörer som älskar dofter och ville se om de kunde skapa sina egna. Den första (Fantome de Maules) släpptes 2015 och är en grön, aromatisk trädoft.

Moonmilk och dagens recension, Silphium, släpptes 2017.

Silphium är inspirerad av en växt och krydda från antiken. En växt som värderades högre än saffran och kanel. På grund av sin höga efterfrågan skördades den tyvärr till utrotning och existerar endast i beskrivningar i antika texter, dikter och recept.

Tills nu..

Stora Skuggan inspirerades av mystiken bakom växten och har utefter beskrivningar försökt skapa en tolkning av hur silphium kan ha doftat.

Noterna som utgör Silphium är:

  • Ingefära
  • Geranium
  • Svartpeppar
  • Olibanum
  • Ceder
  • Myrra
  • Nejlika
  • Labdanum
  • Kanel
  • Tobak
  • Läder

Som ni ser så förstår man hur de har tänkt efterlikna doften av en exotisk växt på en kryddmarknad. Jag tycker att den absolut tydligaste noten är ingefäran. Däremot tillför de exotiska kryddorna en nyans av ingefäran som faktiskt får mig att känna att Silphium doftar som en helt unik växt.

Jag tycker verkligen om den här doften och den är helt klart min favorit av deras tre första dofter! Jag har än så länge inte provat Mistpouffer. Silphium är också en perfekt vår- och sommardoft om man vill ha något som är fräscht och kryddigt men utan citrus.

Har ni inte testat detta nischade lilla parfymhus så borde ni gå förbi NK och testa. De är väldigt speciella och man märker att de är gjorda med ett hantverk som man inte ser ofta idag.

Har ni testat några dofter från Stora Skuggan?

Oud

Oud, oudh, aoudh, agarträ, örnträ. Kärt barn har många namn…

Oud har använts i parfym och religiösa ceremonier sen urminnes tider. Den förförande doft som oud avger beskrivs som ”orientalisk, komplex och njutbar” och produkten är värd sin vikt i guld (ett kilo oud kan kosta över en halv miljon kronor beroende på kvalitet).

Men oud är egentligen inte ett träslag, utan det är resultatet av när ett visst typ av träd blir infekterat med en specifik typ av mögelsvamp. Trädet utsöndrar ett ämne som en reaktion på angreppet. När detta sedan får tid att åldras utvecklas det karaktäristiskt väldoftande oudet.

Bitar av oud kan användas som rökelse eller destilleras till en olja som kan användas i t ex parfymer. Om en parfym har äkta oud i sig så brukar man märka det på prislappen.

Ta t ex den supernischade parfymskaparen Ensar Oud som med sitt lilla team går ut i den Kambodianska djungeln i jakt på oud och trotsar de stora parfymhusens syntetiska oudmolekyler. De framställer det med gammaldags metoder för att säkra kvaliteten. Det märks på priset. En 50 ml flaska av deras doft EO No.1 kostar $790. Vill man inte spendera åtta tusen kronor på en parfym så kan man köpa den i provstorlek på 9,5 ml för endast $149.

Vad är det mesta som ni har spenderat på en parfym?

Le Labo – Patchouli 24

Le Labo (”Labbet”) är ett nischat parfymhus som grundades 2006 i New York. Idén bakom dofterna är de ska vara unika och namnges efter ett specifikt format, dvs <huvudingrediensen> + <antal noter>. I fallet med Patchouli 24 betyder det alltså att patchouli är den primära ingrediensen och den innehåller totalt 24 noter. Något annat som utmärker Le Labo är att om man handlar i deras butiker så blandar de parfymen på beställning framför dig samt trycker en skräddarsydd etikett.

Jag är ett uttalat fan av patchouli och gillar nästan alla dofter som innehåller doften av denna ljuvliga växt. Därför hade jag en naturlig dragning till en doft med patchouli i namnet.

Noter

  • Björktjära
  • Patchouli
  • Vanilj
  • Styrax

Jag köpte dock ett gäng prover från Le Labo för två år sen (Santal 33, Iris 39, Patchouli 24) men fastnade inte för någon. Jag tyckte att Santal 33 luktade som gurkor, Iris 39 luktade som stjälken på en nyplockad maskros och Patchouli 24 tyckte jag luktade som Laphroaig whisky. Alltså ingenting som jag nödvändigvis ville gå runt och dofta.

Whiskyn från destilleriet Laphroaig på ön Islay är känd för sin kraftiga doft av bränntorv. Det är en påträngande tjärig doft. Hade du känt den på stan hade du nog rynkat lite på näsan och frågad vad fasen det är som luktar.

I samband med en annalkande flytt till ny lägenhet började jag gå igenom lite gamla parfymprover som jag hade glömt bort. Bland dessa låg Patchouli 24. Jag minns att jag inte gillade den men jag beslutade mig för att testa lite på armen efter en varm dusch.

Efter att ha sprejat lite på armen kände jag direkt igen den tjäriga doften. Det luktar nästan som ett vägarbete. Asfalt. Torv. Ni vet kanske vad jag menar. Jag ville nästan tvätta bort det men beslöt mig för att göra annat. En halvtimme senare hade jag glömt bort det och fick plötsligt en liten fläkt av en otroligt ljuvlig doft!

Den där tjäriga bränntorven hade förvandlats till doften av vanilj och patchouli som mästerligt ramades in av doften av en brasa av björkved. Jag var helt såld!

Samma kväll beställde jag en 100 ml Patchouli 24 från Le Labos hemsida och det är för tillfället min nya signature. Den är dock en ganska ”vintrig” doft i och med bras-noten, så vi får se om den behöver bytas ut mot en lite lättare doft inför vår och sommar.

Sammanfattningsvis så var det inte kärlek vid första ögonkastet men vid det andra var jag hooked. Har det hänt er någon gång?

Hur doftar en psykopat? 

Minns ni filmklassikern American Psycho från 2000? Filmen om investment bankern Patrick Bateman som försöker dölja sina psykopatiska drag för omvärlden.

Ni som sett filmen kanske minns scenen när huvudkaraktären omsorgsfullt går igenom sin morgonrutin. Även om en morgonrutin kan tyckas vara oskyldig så ger det en inblick i Patricks psyke. Bakom fasaden av en reserverad finansman med smak för lyx döljer sig en våldsam lustmördare med en vriden sexualitet.

Mellan peel-off-masker och tusentals sit-ups får vi i ett kort segment skymta vilken parfym han använder.

Bild från Youtube.

Yves Saint Laurant – Pour Homme (1971)

Bild från Duftwelt Hamburg

En örtig citrusdoft med trä och ekmossa. Man kan dra en hel del paralleller med filmen.

En öppning med fräscha citrus- och örtnoter som sedan långsamt ger vika åt djupa trä- och kryddnoter och ett släng patchouli i bakgrunden. Besten kan inte vara tämjd för alltid. Ni som sett filmen vet att den inte handlar om ansiktsmasker och skräddarsydda visitkort.

Konsensus på Fragrantica är i alla fall att den här doften är en klassiker som håller än idag. En doft som visserligen passar på en lite mognare man men som fortfarande känns modern.

Har ni någon erfarenhet av denna doft?